lillatusselago

Barn är underbara!
Det tror jag alla mammor tycker, att sina egna barn är det vackraste som finns.
Och visst är barn otroliga.
 Tänk bara att de har vuxit sig så stora. Från att ha varit en lite spermie som inte ens
kan ses med ögat, till att som i mitt fall, blivigt så stor och har börjat dagis
och ska nu i vinter fira sin andra julafton.
Han har lärt sig mycket under sina snart två år, 
till att börja med att hålla upp sitt huvud själv, fästa blicken på saker han ser, äta själv,
gå själv, smått börja förstå sin omgivning och till och med göra sig förstådd.
Bli en egen individ.

Som förälder oroar man sig mycket.
Iaf gör jag de. Just nu kanske för att han kanske inte äter så mycket.
Lr att han verkar hängig. Lr hur ska jag få honom att inte kasta saker, osv.
Men samtidigt så kommer de dagar då jag funderar mer eller mindre,
på mitt barns framtid.
Hur ska de gå i skolan? Tänk om han blir mobbad.
Lr tänk om de är han som mobbar någon.

...
Sen ska de ut om kvällarna och springas.
Man blir rädd när man ser och hör hur illa de går för en del människor,
som egentligen bara vill väl, genom att vara på fel plats vid fel tidpunkt.
Misshandel, våldtäkt, mord...
Och mitt i de här ska VÅRA barn växa upp.

Hur gör jag för att mina barn ska förstå mig, på rätt sätt.
Att ja bara vill väl och att de (tyvär) är verklighet de som händer runt omkring oss?!
Jag vill inte att något ska hände de mest underbaraste i mitt liv, något.
Jag vill att dom ska få växa upp i trygghet!

Men hur ska de gå till?!


-S-